det är så jag säger det

Nu strular precis allting. Tobbes bil hade gått sönder så han var tvungen att ta bussen. Och istället för att gå från busstationen skulle han ta bussen till Mobacken som vi trodde gick kvart i. Den visade sig gå kvart över. Väääääärt. Onödigt att jag ska sitta här och vänta och han ska vara på stan och vänta när vi istället kudne ha varit tillsammans (ja jag vet att tiden är oändlig när vi har hela helgen på oss, men ändå). Det är fortfarande onödigt.

Mamma kommenterade just hur mysigt jag hade på mitt rum. Det tar jag som en seger. Mina nya filtar ligger på sängen. Det är två stycken, jag är ju trots allt i princip sambo. Städat och allt har jag också gjort. Dålig tjej!

Öppet hus imorgon kl.09.00 på Kaplan. Jag ska ha en lila t-shirt och svara på frågor och visa folk tillrätta. Det är ungefär allt jag vet. Tur att både jag och Tobbe blev dragna åtminstone. Men ändå, det känns bara jobbigt. Lätt att vara positiv och ge folk intrycket att "Samhälls - det ska man gå!" när man inte ens är där av fri vilja och helst av allt vill ligga hemma och sova. Måste kliva upp redan 8, det är onödigt. Särskilt när man har världens mysigaste människa bredvid sig.
Ska strax gå och möta honom vid bussen hade jag tänkt. Bara han inte har missat den! Men då får han knappt komma hit tror jag.

Trevlig helg allihopa!