pangbom
jag tror att jag har censurerat mig själv nu i ungefär en vecka. det har varit riktigt, riktigt tungt. 100 gånger värre än vad jag faktiskt trodde. okej jag visste redan att det skulle bli ett helvete men när jag förra tisdagen inte ens kunde andas så insåg jag precis hur jobbigt det skulle bli. en ordentlig kraschlandning blev det. och jag har hunnit krascha fler gånger på de här 10 dagarna men ibland har det otroligt nog gått mer än 5 minuter utan att jag har tänkt på honom. och jag gissar att det enda som behövs just nu är tid.
men just nu är det bra att det fortfarande finns folk som styr upp mig och ringer och hör av er och säger att allt kommer att bli bra när jag inte tror det själv, ni är guld värda! så du och du och du, tanken på er håller mig uppe (och du, men allvarligt talat, hur stor är risken att brad pitt ringer?)