det är så jag säger det

tröstätningen och blod-mord-lemlästningsboken fungerade inte alls. så jag ut och gick en stund. det fungerade inte heller. vem är det som har sagt att lite frisk luft gör att allt känns bätttre? jävla skitsnack. inget kändes bättre. och så sänkte jag mig själv ännu mer genom att lyssna på brännö serenad med håkan och så lite lasse winnerbäck. väldigt uppmuntrande. särskilt som jag inte ens vet varför jag ser allt i grått just nu? varför kommer det så plötsligt?


kanske har det att göra med att jag först nu har insett att jag inte kommer att träffa min bästaste bästa vän på mer än ett halvår? kan det ha med saken att göra?